En tydlig spricka har uppstått i allianssamarbetet genom att allianspartierna inte kunnat nå enighet gällande misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Både Centerpartiet och Liberalerna kom fram till att det inte längre finns tillräckliga skäl för en sådan misstroendeförklaring. Detta sedan det kom fram uppgifter om att informationen om haveriet på Transportstyrelsen i ett tidigt skede fanns på regeringskansliet, hos Stefan Löfvens närmaste man.
Trots Centerpartiets och Liberalernas ovilja att i nuläget gå med på en misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist går moderaterna och kristdemokraterna vidare med en misstroendeförklaring (trots att det därmed inte finns tillräckligt med stöd i riksdagen för en sådan misstroendeförklaring ska gå igenom). Detta handlar således enbart om ett politiskt spel från moderaterna och kristdemokraterna. Ett politiskt spel som nu skakar Alliansen i dess grundvalar. I media har dessutom en osedvanlig smutskastning, mot framför allt Annie Lööf och Centerpartiet tagit vid. Denna oseriösa smutskastning riskerar att helt spräcka Alliansen och därmed med ens sudda ut det enda regeringsalternativet som finns mot regering Löfven.
Att Centerpartiet och Liberalerna drar slutsatsen att det nu inte finns tillräckliga skäl för en misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist är naturligt. Peter Hultqvist har inget formellt ansvar att lyfta denna frågan om haveriet på Transportstyrelsen med regeringskansliet. Dessutom när regeringskansliet uppenbarligen redan hade tillgång till informationen måste Peter Hultqvist anse att denna information därmed även har nått statsministern. Självklart borde Peter Hultqvist ha diskuterat denna fråga med Stefan Löfven i säkerhetsrådet (om detta råd nu existerar). Dock är denna kritik därmed inte tillräcklig för att ge skäl för en misstroendeförklaring, som de facto är riksdagens allra skarpaste instrument gentemot regeringen och ska användas med sparsamhet och endast när tillräckliga skäl föreligger.
Alliansen som ett reellt regeringsalternativ har dessvärre inte imponerat under denna mandatperiod. Det började egentligen redan på valnatten 2014, när Fredrik Reinfeldt erkände sig besegrad och steg av som partiledare för moderaterna. Genom Fredrik Reinfeldts omedelbara avgång lämnades moderaterna i ett sorts limbo. När sedan Alliansens höstbudget vann gehör i riksdagen, och Stefan Löfven aviserade ett extraval var moderaterna högst motvilliga till att låta de svenska väljarna åter gå till valurnorna. Istället förhandlades decemberöverenskommelsen fram. Decemberöverenskommelsen var förvisso just vad Fredrik Reinfeldt hade lovat i valrörelsen varför det egentligen inte är förvånande att den också blev ett faktum i december 2014 när Stefan Löfven i princip hade kastat in handduken.
Regeringen Löfven första år var ytterst skakigt där de egentligen inte lyckades prestera något överhuvudtaget. Således borde det varit ett öppet mål för Alliansen att på allvar få övertag om den svenska väljaropinionen. Det lossnade dock aldrig för Alliansen, tvärtom låg man under valresultatets siffror. Detta väckte givetvis frustration inom de enskilda allianspartierna. De frånvarande opinionsframgångarna innebar att det väcktes en kritik mot just decemberöverenskommelsen inom moderaterna och kristdemokraterna. Allra värst såg det ut inom kristdemokraterna som parkerat under 4%-spärren. Kristdemokraterna var också det parti som bröt decemberöverenskommelsen.
Sverige har under denna mandatperiod också kunnat dra fördel av högkonjunkturen som råder inom världsekonomin. Det är också först nu, som vi på allvar ser de positiva resultaten av Alliansen politik under föregående mandatperiod. Inte minst gav Alliansens goda ekonomiska politik att Sverige tog sig genom den extrema recession som drabbade världen 2008, som Europas bästa ekonomi. Detta gav Sverige ett försprång när världsekonomin vände till högkonjunktur. När ett lands ekonomi går bra stärks oftast det regerande styret. Socialdemokraterna har också kunnat se sina opinionssiffror öka under denna senaste tiden. Miljöpartiet har dock inte fått någon positiv skjuts av att Sveriges ekonomi nu går som tågen gick förr i tiden. Miljöpartiet har dock stora identitetsproblem och ett oerhört svagt ledarskap varför de troligtvis kommer att få svårt att klara 4%-spärren 2018.
Att kristdemokraterna har parkerat under 4%-spärren är egentligen inte så uppseendeväckande då de brukar gå kräftgång i mellanvalstider. Men för moderaterna har deras minskade opinionsstöd varit smärtsamt. Moderaterna har dessutom sett ett stort flöde av M-väljare lämna till sverigedemokraterna. Det sviktande opinionsstödet var säkerligen anledningen till den mycket förvirrande presskonferens där Anna Kinberg Batra gick ut med att modertarena nu minsann skulle börja prata och förhandla med Sverigedemokraterna. Delen med förhandling backade dock Anna Kinberg Batra från tämligen genast och menade att hon blivit misstolkad (hon sa faktiskt i intervju just orden ”förhandla” varför det är var lätt att missförstå henne på den punkten). Efter denna presskonferens rasade moderaterna i opinionsstöd. Anna Kinberg Batras ledarskap hämtades aldrig efter detta. Tvärtom så tvingade moderaterna under kuppartade former via media fram hennes avgång och lämnade åter moderaterna i ett sorts limbo, såsom deras situation blev efter valnatten 2014, fast med skillnaden att de nu var ett betydligt mindre parti sett till opinionssiffrorna.
Att moderaterna är ett parti i stor kris är tydligt. Det är också förståeligt att detta skapar stor frustration hos de moderata väljarna och dess företrädare. Det är tydligt att denna frustration och ilska bubblar och att de måste rikta den någonstans. Nu när Anna Kinberg Batra inte längre kan utgöra måltavla för denna ilska, vänds ilskan mot Centerpartiet och mot Annie Lööf. Att det finns frustration i det moderat lägret mot att Annie Lööf under mandatperioden har trätt fram som den verklige ledare för Alliansen då ledarskapet inom moderaterna fallerat är förvisso förståeligt. Men det som inte är förståeligt är att uttrycka en sådan ilska och rikta så mycket oseriös kritik med rena osanningar som nu sker från moderata företrädare. Det är just denna ilska och oseriösa propaganda mot Annie Lööf och Centerpartiet som är det som nu riskerar att splittra Alliansen för gott.
Annie Lööf är den alliansföreträdare som allra tydligast stått upp för allianssamarbetet och i att enda alternativet för Centerpartiet att gå i regeringsställning är att Alliansen håller samman. Moderaterna (och även kristdemokraterna) visar dessvärre nu ingen som helst vilja att hålla samman Alliansen. Det är uppenbarligen viktigare för dem att visa samma vilja som sverigedemokraterna gör i att skapa så stor politisk oreda som möjligt.
Visst Centerpartiet var inte eniga med moderaterna och kristdemokraterna om att gå vidare med en misstroendeförklaring mot Peter Hultkvist. Att ge vika på denna punkt hade dock inte varit ansvarsfullt då det helt hade tagit bort de demokratiska aspekterna till varför det överhuvudtaget finns möjlighet till misstroendeförklaring mot enskilda statsråd i regeringsformen.
TV4:s Marcus Oscarsson sammanfattar bra varför det inte är lämpligt att gå vidare med en misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist:
Ska Alliansen ha en framtid är det hög tid att alla parter inom Alliansen slutar med denna ”smutskastning i den högre skolan”.
Annie Lööf sammanfattar det riktigt bra:
”Det är viktigt att vi respekterar varandra, att vi respekterar att vi i det här läget landade i lite olika slutsatser men att vi nu faktiskt fortsätter framåt, lägger fokus på vilka politiska reformer vi ska göra, kommer samman.”
Get Social